Allt, och det senaste, om brevlådeklubbar (2025)

Do not index

Brevlådeklubbar inom svensk golf – historik och utveckling

Brevlådeklubbar har under flera decennier varit ett omdebatterat fenomen inom svensk golf. Detta är klubbar där golfare kan bli medlemmar till låg kostnad utan att nödvändigtvis ha en aktiv koppling till en specifik golfbana. Här följer en kronologisk genomgång av brevlådeklubbarnas framväxt, de kontroverser de orsakat, och de regeländringar som kulminerade i ett nytt maxtak för medlemsantal år 2025. Artikeln belyser vad brevlådeklubbar är, deras historiska uppkomst, kritik från olika aktörer samt hur regelverk och lagstiftning förändrats över tid – i synnerhet den nya begränsningen 2025 som syftar till att stoppa brevlådeklubbarnas expansion.

Vad är en brevlådeklubb?

En brevlådeklubb inom golf är en klubb som erbjuder medlemskap till kraftigt reducerad avgift, ofta bara några hundralappar per år, jämfört med traditionella klubbars flera tusen kronor. Medlemmarna får ett aktivt Golf-ID (golfförbundets medlemsnummer) och därmed rätt att spela på alla SGF-anslutna banor mot greenfee (dvs. betalning per runda). Själva klubben har vanligtvis ingen omfattande egen anläggning eller föreningsverksamhet – ibland finns bara en mindre bana eller ingen fullskalig bana alls – därav benämningen "brevlåda" (den finns mest på papper/adress). Golfaren använder sitt Golf-ID för att boka starttider och registrera scorer, men utnyttjar andra klubbars banor genom att betala greenfee varje gång istället för att ha obegränsad spelrätt på en hemmabana. På så vis slipper medlemmen de höga kostnaderna för traditionellt medlemskap, samtidigt som klubben kan samla många medlemmar utan att behöva tillhandahålla full service.

Brevlådeklubbar marknadsför ofta greenfeemedlemskap som en flexibel lösning för sporadiska golfare. Med ett sådant medlemskap betalar man en låg årsavgift (kring 500 kr) och sedan greenfee vid spel, istället för en hög årsavgift för obegränsat spel. Kritiker menar att dessa klubbar ibland bara fungerar som handicap- och Golf-ID-leverantörer, utan egentlig idrottslig verksamhet eller klubbkänsla. Anhängare framhåller däremot att de sänker tröskeln in i golfen och erbjuder gemenskap via digitala plattformar och event även om medlemmarna är geografiskt spridda.

Tidig framväxt (1980- och 1990-tal)

Företeelsen med brevlådeklubbar i svensk golf uppstod i slutet av 1980-talet. Pionjären var Björklidens GK i Lappland – Sveriges nordligaste golfbana – som blev landets första så kallade brevlådeklubb. Klubben grundades 1985 och erbjöd billiga distansmedlemskap för golfare, varav många bodde långt från anläggningen. Detta väckte stark irritation hos Svenska Golfförbundet (SGF). Förbundsledningen såg Björklidens modell som ett hot mot den traditionella klubbstrukturen och övervägde att utesluta klubben ur förbundet. I början av 1990-talet ansågs banan i norr vara en “brevlådeklubb för stockholmare”, vilket gjorde klubben illa sedd i Golfsverige. Kritiken bottnade i att många medlemmar betalade en låg avgift till en klubb de aldrig besökte, samtidigt som de spelade på andra klubbars banor.

Trots motståndet överlevde konceptet. Björklidens GK lyckades etablera sig och behöll sina många distansmedlemmar. SGF:s hot om uteslutning realiserades aldrig, och klubben fortsatte verka inom förbundet. Det skulle visa sig att Björkliden inte blev en isolerad företeelse, utan början på en trend av alternativa medlemsformer i golfen.

Etablering och förändrade attityder (2000-tal)

Under 2000-talet mildrades synen på brevlådeklubbar något i takt med att golfens popularitet svängde och nya behov uppstod. Efter golfboomen på 1990-talet planade medlemstillväxten ut, och många klubbar fick färre aktiva medlemmar under tidigt 2000-tal. Samtidigt lanserades Golfens IT-system och Golf-ID som ett nationellt handicapsystem, vilket gjorde det enklare att administrera spridda medlemmar digitalt. Distansmedlemskap blev mer praktiskt genomförbara i och med att bokning och handicapregistrering kunde ske online.

Björklidens GK, som en gång var paria, hade nu blivit rumsren. Tiderna förändrades – 2004 nominerades Björklidens ordförande Guy Eriksson till en av de 100 personer som betytt mest för svensk golf på 100 år, och året därpå (2005) utsågs Björklidens GK till “Årets Golfklubb” av svenska golfjournalister. Detta markerade ett symboliskt skifte: det som tidigare kallades brevlådeklubb sågs nu som en legitim del av Golfsverige. Brevlådeklubbarna hade visat att de kunde attrahera nya grupper av golfare. För förbundet blev utmaningen att balansera golfens tillväxt och tillgänglighet mot att skydda de traditionella klubbarnas ekonomi och ideella föreningsliv.

Under 2000-talets mitt och slut etablerades fler klubbar med liknande upplägg. Vissa mindre orter eller semesterdestinationer med golfbanor – till exempel i Norrland eller glesbygd – började erbjuda distansmedlemskap till spelare i storstäderna. Även om SGF fortfarande formellt krävde att klubbar skulle bedriva idrottslig verksamhet och ha anknytning till en bana, fanns det i praktiken utrymme att vara kreativ. Greenfeemedlemskap blev ett accepterat begrepp och många traditionella klubbar införde egna billigare medlemsformer (t.ex. vardagsmedlemskap eller distansmedlemskap) för att behålla/prioritera medlemmar med lägre spelintensitet. Under denna period sågs brevlådeklubbarna inte längre som ett regelbrott i sig, utan som en del av golfens ”nya ekosystem” – om än med viss skepsis.

Ökat medlemsantal och debatt (2010–2020-tal)

Från 2010-talet in i 2020-talet tog brevlådeklubbarna fart ordentligt. Flera nya aktörer, ibland med affärsinriktning, etablerades för att dra nytta av golfarnas efterfrågan på billigare och mer flexibla medlemskap. Happy Golfer, grundad 2013 av entreprenören Mattias Bohlin, blev snabbt den mest framstående brevlådeklubben. Happy Golfer utgick från en anläggning med 27 hål utanför Stockholm, men samlade medlemmar över hela landet digitalt. Konceptet var modernt – via en webbplattform erbjöds medlemmarna låga avgifter, community-funktioner och evenemang, men själva spelandet skedde som greenfeegäst på olika banor. På liknande sätt expanderade GolfStar (senare omdöpt till Cloud Golf Club) genom att erbjuda medlemskap som gällde på ett nätverk av banor i Stockholm, Malmö och Västerås. Även mindre klubbar som Bryttsätter GK (Östergötland), Vinbergs GK (Halland) och Byxelkroks GK (Öland) började attrahera tusentals distansmedlemmar utöver sina lokala spelare.

Denna boom förstärktes under 2020–2021 när golf fick ett uppsving i pandemitider. Golfen var en av få sporter som gick att utöva relativt ostört av restriktioner, och många nya golfare tog grönt kort. En betydande andel av dessa nya – liksom många återvändande golfare som haft uppehåll – valde att gå med i en billig distansklubb istället för en traditionell klubb. Förbundet noterade att en tredjedel av alla helt nya golfare och hälften av alla “återvändare” vid den här tiden anslöt sig till någon form av distansmedlemskap. År 2022–2023 uppskattades tiotusentals (i storleksordningen 50–60 000) golfare vara medlemmar i brevlådeklubbar, vilket motsvarade en avsevärd andel av alla aktiva golfare. Samtidigt minskade medlemsantalen i två tredjedelar av landets traditionella klubbar under början av 2020-talet. De tio största golfklubbarna i Sverige (varav flera var brevlådeklubbar eller hybridsklubbar) hade nu tillsammans lika många medlemmar som de 246 minsta klubbarna. Denna koncentration saknade motstycke i golfens historia.

Med den explosionsartade ökningen följde ökad kritik och medial uppmärksamhet. Många traditionella golfklubbar och deras medlemmar började uttrycka frustration över att de tappade potentiella medlemmar och greenfee-intäkter till storskaliga brevlådeklubbar. I lokalpress kunde man läsa om “Golfkrig” mellan klubbar, och frågan beskrevs som något som “splittrar Golfsverige”. Framför allt i storstadsområdena märktes effekten: exempelvis uppskattades att runt 10 000 golfare boende i Göteborg var medlemmar i klubbar utanför regionen (ofta brevlådeklubbar i andra delar av landet). De betalade alltså inte in medlemsavgifter till Göteborgsklubbarna, trots att de spelade en del golf på Göteborgsbanor mot greenfee. Flera klubbchefer vittnade om att detta urholkade gemenskapen – man hade medlemmar man aldrig såg – och att det i längden kunde hota ekonomin för de banor som stod för spelet.

Även Svenska Golfförbundet skärpte tonen. Biträdande generalsekreterare Bo Bengtsson beskrev situationen som ohållbar: när en eller två aktörer i Stockholm med låga priser lockar till sig folk från hela landet “blöder det på alla andra klubbar”. Han menade att den lokala klubbverksamheten sattes ur spel och att finansieringen av golfbanorna urholkades av dessa massmedlemskap. Förbundet noterade att vissa av brevlådeklubbarna hade fler medlemmar än vad många mellanstora klubbar tillsammans hade, vilket skapade en skevhet i systemet. Samtidigt försvarade företrädare för brevlådeklubbarna utvecklingen. Mattias Bohlin på Happy Golfer argumenterade att de hade “aktiverat” många golfintresserade som annars inte velat betala dyra avgifter, och att dessa nya spelare faktiskt bidrog till golfens tillväxt. Han framhöll att Happy Golfers medlemmar i snitt var elva år yngre än genomsnittsgolfförbundets övriga medlemmar – framtidens golfare – och varnade för att driva bort dem med hårdare regler.

Under början av 2020-talet blev brevlådeklubbarnas vara eller icke-vara en återkommande fråga i branschpress och på golfens möten. Svenska Golfförbundet stod inför ett vägval: skulle man låta marknadskrafterna sköta saken, eller skulle man ingripa för att skydda de traditionella strukturerna? Kritik kom även från vissa myndighetshåll och debattörer som oroade sig för konkurrensaspekter, men mer om det nedan.

Mot beslut om maxtak (2023–2024)

Hösten 2023 bestämde sig SGF:s ledning för att agera mer resolut. Förbundets tjänstemän Bo Bengtsson och Thomas Bergman utarbetade ett förslag på hur man kunde begränsa klubbarnas medlemstal för att bromsa brevlådeklubbarnas framfart. Idén som lanserades internt var att införa ett maxtak för antalet aktiva Golf-ID per klubb baserat på klubbens egen kapacitet (antalet hål på hemmabanan). Syftet var att knyta medlemsantalet till den faktiska anläggningen – en klubb utan (eller med få) hål skulle därmed inte längre kunna ha tiotusentals medlemmar. Samtidigt betonade SGF att man inte ville förbjuda greenfeemedlemskap eller sätta några prisgolv; fri prissättning och olika typer av medlemskap skulle få finnas kvar, men extrem “massmedlemskap” i enskilda klubbar skulle stoppas.

Förslaget skickades ut på remiss inom Golfsverige under vintern 2023/24. Det diskuterades flitigt i distriktens årsmöten och i klubbstyrelser. Åsikterna gick isär. Många traditionella klubbar och distrikt välkomnade idén i hopp om att få tillbaka medlemmar och stärka sina intäkter. Andra var skeptiska och såg det som ett drastiskt ingrepp i den fria marknaden. Stockholms Golfdistriktsförbund profilerade sig som skarpt kritiskt – Stockholmsområdet hade flest medlemmar i brevlådeklubbar och distriktets ordförande menade att man var “motståndare till alla former av kapacitetstak”, i linje med att storstadsklubbarna generellt motsatte sig regleringar. I Skåne (ett annat tungt distrikt) var meningarna mer blandade, enligt distriktet själva.

Redan innan något beslut fattats formellt skapade förslaget spänningar. I början av 2024 lämnade en grupp på fem klubbar/bolag in en formell klagan till Konkurrensverket (KKV) mot det planerade maxtaket. Bakom anmälan stod Föreningen Sveriges Golfbaneägare samt bolagen Happy Golfer AB, Ekholmsnäs Golf Lidingö AB, GolfStar Sverige AB och Bryttsätter Golf AB. De hävdade att ett maxtak av detta slag skulle strida mot svensk och europeisk konkurrenslagstiftning. Argumentet var att SGF, som ensam utfärdar Golf-ID till alla golfare, utnyttjade sin dominerande ställning och drev igenom ett beslut som gynnade vissa klubbar på bekostnad av andra. Man menade att det begränsade konkurrensen och på sikt kunde skada golfbranschens ekonomi och tillväxt. I sin inlaga varnade de för att ca 60 000 golfare kan tvingas byta klubb eller sluta med golf om förslaget blev verklighet, att prispressen på instegsmedlemskap skulle minska (dyrare golf för konsumenterna), och att detta utgjorde ett konkurrensbegränsande samarbete mellan klubbar (en form av kartellbildning).

Trots den juridiska striden som blossade upp valde SGF att gå vidare och låta årsmötet avgöra frågan demokratiskt. Inför det avgörande förbundsmötet bearbetade båda sidor sina argument. SGF-ledningen reste runt i distrikten för att förklara varför de ansåg maxtaket nödvändigt, medan kritikerna försökte mobilisera motstånd. Debatten blev stundtals polariserad. Vissa såg maxtaket som räddningen för landets kämpande golfklubbar, andra som ett “panikgrepp” som kunde stjälpa en positiv medlemsutveckling. Att en idrottsförbundsfråga anmäldes till Konkurrensverket innan beslut ens fattats var ovanligt och vittnade om frågans sprängkraft.

Beslutet 2025: maxtak för medlemsantal

Förbundsmötet 2025 röstade om det omdebatterade förslaget att införa ett maxtak för antalet Golf-ID per klubb. Beslutet krävde enkel majoritet bland distriktens 75 röster och möttes av starka känslor på båda sidor.

Den 6 april 2025 höll Svenska Golfförbundet sitt förbundsmöte (årsmöte) där maxtaket skulle avgöras. Utfallet blev en tydlig majoritet för förändringen: 62 röster för, 8 emot. Samtliga distrikt utom Stockholmsregionen röstade ja (Stockholm hade yrkat avslag). Därmed klubbades det historiska beslutet att införa ett maxantal aktiva golfmedlemmar per klubb – en åtgärd som de flesta bedömare ansåg var riktad direkt mot de stora brevlådeklubbarna.

Innehållet i den nya regeln lades fast i två propositioner: den första om själva maxtaket, den andra om nödvändiga stadgeändringar i SGF:s regelverk. Principen är att maxtaket kopplas till antalet hål klubbens hemmabana har (en proxy för anläggningens kapacitet). Konkret gäller: 2 800 aktiva Golf-ID för en 18-hålsbana och 1 680 Golf-ID för en 9-hålsbana. För anläggningar med fler hål adderas motsvarande tak (t.ex. en 36-hålsanläggning får ha upp till 5 600 medlemmar). Reglerna förhindrar dock att man försöker kringgå detta genom att deklarera flera “slingor” – en 18-hålsbana kan alltså inte räknas om till två 9-hålsslingor för att få högre tak; det högre taket för 9-hålsklubbar är avsett enbart för klubbar vars bana verkligen bara har 9 hål.

Tidsplanen för införandet beslöts också: den 1 juli 2025 träder maxtaket formellt i kraft. Från det datumet kan en klubb som redan ligger över sitt tak inte utfärda fler nya medlemskap (Golf-ID). Dock ville man undvika att “kasta ut” befintliga medlemmar omedelbart; således fick de klubbar som överskrider taket en övergångsperiod till 1 januari 2026 att anpassa sig. Under hösten 2025 kan alltså överfulla klubbar inte ta in ytterligare nya medlemmar, men de som finns kvar behåller sina Golf-ID året ut. Efter årsskiftet 2025/26 måste varje klubb ligga på eller under sitt tillåtna maxantal. Ingen enskild spelare “kastas ut” mitt under pågående säsong, men det står klart att tusentals medlemmar kommer behöva byta klubb inför 2026. SGF betonade i kommunikationen kring beslutet att ingen golfare stängs ute från golfen – det finns gott om klubbar med plats för nya medlemmar, så de drabbade skulle ha alternativ att vända sig till.

Maxtaket var ett kompromissartat verktyg. Noterbart är att SGF samtidigt underströk att man värnar fortsatt fri konkurrens och olika medlemsformer. Förbundet skrev exempelvis att greenfeemedlemskap och fri prissättning “fortsätter att vara en viktig del av Golfsverige” även efter maxtakets införande. Med andra ord: det skulle även framöver vara tillåtet att erbjuda mycket billiga medlemskap, men antalet sådana medlemmar per klubb begränsas så att de sprids ut på fler klubbar. Syftet formulerades som att “styra fler betalande golfspelare närmare sina hemmaklubbar geografiskt” – alltså att få golfarna att i högre grad bli medlemmar där de faktiskt spelar och därigenom bidra till den banans skötsel och ekonomi.

Beslutet föregicks av intensiv lobbyism från båda håll. Dagarna innan hade företrädare för brevlådeklubbarna i media liknat Golfförbundets agerande vid en “kartell” av klubbar som försöker strypa konkurrensen. Efter omröstningen var ombuden på årsmötet dock tydliga med sin ståndpunkt: endast ett fåtal röstade emot. Därmed hade svenska golfen tagit ett unikt beslut – något liknande maxtak för medlemsantal hade inte tidigare skådats inom svensk idrott.

Konsekvenser och reaktioner

Beslutet om maxtak sommaren 2025 fick omedelbart stora konsekvenser för de berörda klubbarna och hela golf-Sverige. Allra mest direkt påverkades förstås de klubbar som hade medlemsantal långt över de nya gränsvärdena. Happy Golfer, som varit den enskilt största brevlådeklubben med 46 786 medlemmar vid utgången av 2024, får enligt de nya reglerna bara ha kvar 4 480 medlemmar (baserat på sin 27-hålsanläggning). Det innebär att över 42 000 av Happy Golfers medlemmar – ungefär 90% – måste hitta en ny klubb för sitt golf-ID. På liknande sätt drabbas flera andra: Ekholmsnäs Golf på Lidingö hade ca 10 000 medlemmar och tvingas släppa ca 8 300 av dem för att komma ned till sitt tak. Cloud Golf Club (f.d. GolfStar) och Bryttsätter GK hade också långt fler medlemmar än tillåtna nivåer och måste minska kraftigt. Även Vinbergs GK och Byxelkroks GK, två mindre klubbar som anammat massmedlemskap, överskred sina tak och påverkas direkt. Totalt uppskattades omkring 60 000 golfspelare beröras i form av att de behöver byta klubb eller riskerar att stå utan medlemskap när deras klubb slår i taket.

Från Golfförbundets sida välkomnades beslutet som nödvändigt för golfens långsiktiga hälsa. Många traditionella klubbar uttryckte försiktig optimism – nu fanns chansen att rekrytera tillbaka “brevlådemedlemmar” till vanliga klubbar. I exempelvis Göteborgsområdet såg klubbar fram emot att tusentals golfare som tidigare varit distansmedlemmar kanske skulle välja en lokal klubb istället. Flera klubbar började omgående marknadsföra nya billiga medlemskap för att locka över de spelare som behövde byta klubb. Det talades om att skapa ”instegsmedlemskap” eller greenfeemedlemskap lokalt, fast i mindre skala – t.ex. att en klubb erbjuder ett lågprisalternativ med begränsade spelrättigheter, för att konkurrera med det som brevlådeklubbarna tidigare erbjudit. En del klubbar hade redan sådana kölistor att de ändå var fulltaliga, men andra såg en möjlighet att fylla ut ledig kapacitet. Även ute på sociala medier och i annonser syntes reaktioner: “Har du blivit av med din brevlådeklubb? Kom till oss!” lät det i erbjudanden från vissa klubbar som ville värva nya medlemmar bland de drabbade.

Brevlådeklubbarnas företrädare och medlemmar reagerade däremot med besvikelse och oro. Mattias Bohlin (Happy Golfer) och Johan Mihkelson Ringqvist (Ekholmsnäs Golf) med flera vidhöll att beslutet var felaktigt och skadeverkningarna stora. De menade att många sällan-spelande golfare nu riskerade att sluta helt om deras billiga medlemskap försvinner, samt att golfen kunde bli dyrare för nybörjare när priskonkurrensen minskar. Man pekade också på risken att svensk golf tappar uppemot 20 000 utövare netto när maxtaket implementerats, något som även SGF i sina prognoser medgett kunde ske initialt. På längre sikt hoppas dock förbundet att dessa spelare hittar till andra klubbar istället för att försvinna.

En annan omedelbar konsekvens blev en fortsättning på den legala striden. I och med att SGF fattat beslutet valde Konkurrensverket i april 2025 att gå vidare och inleda en formell utredning av om maxtaket strider mot konkurrenslagstiftningen. Det är ovanligt att KKV tar upp ett ärende av detta slag, men här ansåg man att frågan var tillräckligt viktig – den hade “passerat nålsögat” enligt de klagandes advokat. Konkurrensverket bekräftade att ärendet prioriterats, då det potentiellt berör en stor marknad och konsumentgrupp. Kritikerna liknade som sagt SGF:s beslut vid en kartellbildning, och KKV kom att utreda om beslutet utgjorde ett otillåtet konkurrensbegränsande samarbete mellan företag (här i form av föreningar i ett förbund).

Det formella rättsläget under 2025 är därför att SGF:s nya stadgeregel gäller, men att Konkurrensverket parallellt utreder saken. Om KKV skulle finna allvarliga konkurrensproblem kan de antingen begära att SGF pausar tillämpningen under utredningstiden eller utfärda ett interimistiskt förbud mot maxtaket tills slutligt besked ges. SGF har dock meddelat att man är trygg i att ha juridiskt stöd för beslutet och att man “har starka argument” för att maxtaket behövs och är lagligt. Denna dragkamp mellan Golfförbundet och brevlådeklubbarna/KKV är ett unikt efterspel som fortfarande (i mitten av 2025) pågår. Utgången kan komma att påverka hur regeln implementeras vid årsskiftet.

Under tiden har flera brevlådeklubbar flaggat för att de måste anpassa sin verksamhet. Happy Golfer har antytt att man kommer fortsätta driva sin anläggning och golfverksamhet för kvarvarande medlemmar, men exakt hur affärsmodellen ska se ut med över 90% färre medlemmar är oklart. Vissa spekulerar i att dessa aktörer kan försöka hitta nya lösningar – exempelvis att fungera som förmedlare som placerar ut sina tidigare medlemmar i andra klubbar mot provision, eller att köpa drift av fler mindre banor och därigenom starta flera klubbar (var och en med sitt maxtak). Sådana upplägg återstår att se, och SGF har antytt att man noga kommer bevaka att inga kryphål utnyttjas på ett sätt som strider mot andemeningen i beslutet.

Reaktionerna i media och bland golfare har varit blandade. En del golfare som utnyttjat billigmedlemskapen har uttryckt missnöje – “nu tvingas jag betala dubbelt så mycket för att fortsätta spela” är en vanlig kommentar i sociala forum. Andra golfare, ofta aktiva i traditionella klubbar, applåderar beslutet: de menar att “brevlådeklubbar förstör golfen” eftersom “det kostar extremt mycket att underhålla en golfbana” och alla måste vara med och bidra. Myndigheter och idrottsorganisationer utanför golfen har i stort lämnat frågan åt SGF att hantera, men följer troligen utkomsten av konkurrensutredningen noga då den kan sätta prejudikat för hur förbundsregler samspelar med konkurrenslagar.

Sammanfattning

Brevlådeklubbarna uppstod ur golfens framgång och exklusivitet på 1980-talet som ett sätt att öppna dörren för fler – om än via en bakdörr. Det som startade med en kontroversiell klubb i norr har över årens lopp vuxit till ett fenomen som omfamnat tiotusentals golfare runtom i Sverige. Historiskt gick utvecklingen från initial misstro och hot om uteslutning, via en period av tolerans och tillväxt, till att brevlådeklubbarna under 2020-talet blev en betydande men omdiskuterad del av Golfsverige. Kritiken mot dem har gällt att de urholkar både klubbkassa och klubbkänsla i de traditionella föreningarna, samtidigt som anhängarna framhåller ökad tillgänglighet och medlemstillväxt.

Den regeländring som trädde i kraft 2025 – i form av ett maxtak för hur många medlemmar (Golf-ID) en golfklubb får ha – markerar kulmen på denna konflikt. Begränsningen, beslutad av SGF:s årsmöte, är tänkt att i praktiken stoppa renodlade brevlådeklubbar genom att knyta medlemsantalet till banans storlek. Konsekvensen blir att de största distansklubbarna tappar merparten av sina medlemmar, som istället förväntas spridas ut till andra klubbar. Redan nu ser vi tecken på omflyttning av medlemmar, nya erbjudanden från klubbar samt en pågående prövning hos Konkurrensverket av beslutets laglighet.

Om maxtaket består kan man förvänta sig att fenomenet brevlådeklubbar i sin tidigare form i stort sett försvinner eller transformeras. Kvar blir sannolikt en modell där greenfeemedlemskap fortfarande finns, men hanteras av många klubbar i mindre skala istället för några få enorma aktörer. Svenska Golfförbundet hoppas därigenom stärka golfens föreningsekonomi och lokala engagemang, medan kritiker fruktar att golfen kan tappa en del utövare och att priset för nybörjare stiger något.

Sammantaget illustrerar utvecklingen av brevlådeklubbar en klassisk intressekonflikt mellan å ena sidan bredd/tillgänglighet och å andra sidan hållbar finansiering/tradition. Historien från Björkliden på 1980-talet till Happy Golfer på 2020-talet visar hur golfens organisationsform hela tiden måste balansera dessa faktorer. Med 2025 års beslut skriver svensk golfhistoria ett nytt kapitel – ett försök att anpassa struktur och regler för att möta framtiden på ett mer stabilt sätt. Hur väl det utfaller får framtiden utvisa, men klart är att brevlådeklubbarnas era – åtminstone i sin ohämmade form – kan vara på väg mot sitt slut. Golfsverige är splittrat men samtidigt enat i insikten att både billiga insteg och starka klubbar behövs. Utmaningen ligger i att förena dessa mål, och 2025 års maxtak är det hittills mest drastiska steget i den riktningen.

Källor: Svenska Golfförbundet (golf.se), Svensk Golf, Göteborgs-Posten, Idrottens Affärer, SVT Nyheter, Dagens Nyheter, Konkurrensverket (uttalanden).